Om rasen Tollare

Nova Scotia: Anger platsen som rasen kommer ifrån.

Duck Tolling: Syftar till rasens specialitet, att tolla änder.

Retriever: Talar om att rasen är en apportör, tillhörande retrievergruppen bland fågelhundar.

 

Moa sommaren 2013!

 

Envis, intelligent, arbetsglad, lättlärd, rolig, krävande, pigg, glad, viljestark, slug, intensiv, lurig och reserverad. Ja, detta är bara några av de beskrivningar som man hör om "tollaren", den minsta av våra retrieverraser.

Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en förhållandevis ny ras i Sverige. Den första kom hit 1984, men i hemlandet Kanada går historien så långt tillbaka som till mitten av 1600-talet. Tollaren är liksom alla andra retrievers en jakthund, framavlad att apportera döda och skadade fåglar. Men tollaren skiljer sig från övriga retrievers i och med att den även är avsedd att användas i ytterligare ett moment. Den lockar fåglarna inom skotthåll och det är detta som kallas tolling.

Tollarna är dock oerhört mångsidiga och har visat sig fungera mycket bra även i andra jaktsammanhang, framförallt som eftersöktshundar, men även i stötjakt.

På lydnads- och brukstävlingar har tollarna lyckats mycket bra och på senare år har antalet hundar ökat kraftigt i denna typ av hundsportsarrangemang. Agility och freestyle är andra grenar som tollaren enligt många är som "klippt och skuren" för. En riktig allround hund med andra ord.

Tollaren är liksom de övriga medlemmarna inom retrieverfamiljen en apporterande fågelhund. Dessa hundars användningsområde är att söka, finna och apportera skjutet vilt till sin förare. Alla retrievrar är jakthundar som ska arbeta efter skott. En bonus vad gäller tollaren är att den även kan användas som lockhund - d.v.s. tolla till sig fågel före skott. För att kunna fungera som en bra apportör krävs bl.a. att hunden har en bra markeringsförmåga, att den kan växla mellan passivitet och aktivitet. Det är också viktigt att den äger en vilja att apportera det skjutna viltet utan att skada det till sin förare. En mycket viktig egenskap hos en retriever är att den har en stor portion samarbetsvilja.

 

Tolling

Enkelt beskrivet går det till på följande sätt. Jägaren bygger sig ett gömsle en bit från vattnet. När en flock fåglar slår sig ner långt ute i vattnet, väntar han en stund innan han låter hunden visa sig. När han är säker på att fåglarna funnit sig tillrätta och slappnar av, slänger han iväg en pinne eller en boll från sitt gömställe och låter hunden apportera den. Ibland behövs endast ett fåtal, andra gånger många kast och apporteringar för att väcka fåglarnas intresse.

När fåglarna väl har upptäckt hunden, börjar de vanligtvis att simma in mot land. Hunden kallas nu in till gömstället och kommenderas att stanna kvar. När fåglarna sedan skjuts i uppflyg, skickas hunden ut för att apportera dött och skadat vilt.

 

Utseende

Tollaren är mindre än övriga retrievers.

Tikarna mäter 45-48 cm och hanarna 48-51 cm. Den väger vanligen mellan 15-23 kg.

Huvudet är lätt kilformat med medelstora, trekantiga och högt ansatta öron.

Nosen är oftast köttfärgad, men svart nos förekommer också. Valparna föds med blå ögon, som sedan övergår till att bli antingen ljusa (bärnstensfärgade) eller bruna vid vuxen ålder.

Pälsen är tjock med raka eller vågiga täckhår och tät underull, ljusare på magen, byxor och undersida av svansen. Svansen är mycket yvig och bärs i rörelse ovan rygglinjen.

Tollaren är röd till färgen och vita tecken är önskvärda i ansikte (bläs), bröst, tassar och svanstipp, men det förekommer hundar som helt saknar vita tecken. Överteckning, d v s för stora vita fält eller vita tecken på t ex rygg eller nacke, är diskvalificerande fel. Beige-grå, bruna eller hundar med svarta inslag i pälsen är felfärgade. Dessa hundar får inte delta i utställningar.

 

Beteende

En tollare ska vara kompakt och kraftfull, utan att förlora sin smidighet och snabbhet. I arbete har den ett snabbt, rusande sätt och är en stark och skicklig simmare - en outtröttlig apportör, som inte tvekar när den uppmanas till arbete.

Nova Scotia Duck Tolling Retriever är en aktiv hundras som till varje pris fordrar psykisk stimulans - i klartext betyder det att den måste få meningsfull syssel- sättning varje dag. Den nöjer sig inte med ett liv i hemmets lugna vrå, en klapp på huvudet och en promenad runt kvarteret. Som så många andra raser med ett förflutet som utpräglad arbetshund är den full av energi, nyfikenhet och aptit på nya händelser. Det är inte att undra över att en uttråkad tollare blir rastlös och påträngande, snudd på odräglig. De flesta är också kreativa och självständiga nog att hitta på egna nöjen om inget annat bjuds.

En harmonisk tollare infriar i gengäld alla förväntningar man kan ha på en trevlig familjehund. Leklusten och glimten i ögat behåller de flesta upp i hög ålder. Men till enbart kramdjur duger den alltså inte. Tvärtom, den understimulerade hunden drar sig inte för att uppträda grinigt och surt mot det mesta. Om en tollare inte är nöjd med tillvaron är den ingen blek viol som tynar bort i en undanskymd vrå. Istället lär hela omgivningen bli varse dess frustration.

Tollaren är alltså ingen "latmanshund". Den som inte är beredd att ägna mycket tid åt sin hund, inte bara genom promenader, utan även i form av mental stimulans, bör se sig om efter en annan ras. Om du däremot är intresserad av att arbeta med din tollare och lägga ned stora delar av din tid åt hunden, kommer du att få en utomordentligt trevlig familjemedlem och kompis som länge kommer att förgylla din och din familjs tillvaro.

För tollarens vidkommande ska en viss reservation gentemot främmande människor nämnas. Den är inte lika entusiastisk i mötet med främmande människor som andra retriever, kanske ett arv från tiden som olovlig jägare i Kanada, men rädsla eller feghet är inte typiskt.

Tollaren är självständig och envis, men också mycket lättlärd och i de flesta situationer synnerligen intresserad av att vara husse/matte till lags. I arbetshänseende har den beskrivits ha drag av border collie - gemensamt skulle vara lyhördheten och vakenheten, smidigheten och följsamheten. Efter ett arbetspass har den inga svårigheter att koppla av (-gärna i egen fåtölj eller i ägarens säng. Tollaren är en obotlig livsnjutare och ser till att den har det skönt oavsett på vems bekostnad!).

Den goda tollarägaren är mild och bestämd. Däremot aktar han/hon sig för att vara burdus och hårdhänt. Har man fått till stånd ett gott samarbete med sin hund ska man vara rädd om det. Det finns inte utrymme för alltför många missar i inlärningen och tappar man tålamodet och blir arg kan förtroendet vara förbrukat för lång tid framåt. En lite vekare hund går i baklås och slutar arbeta, hunden med mer skinn på näsan struntar i fortsättningen i sin ägare.

Tollaren är en hund som tycks njuta i hög grad av att vara duktig!